Att leva med devon
Jag hade tänkt att skriva några väl valda ord om hur en devon är och hur det är att leva med en (eller flera, dom har en tendens att bli minst två!). Nyckeorden bör vara livlig, social och uppseendeväckande om jag nu skall begränsa mig.

Någon har beskrivit en devon som en blandning mellan hund, katt och apa. Fullt ös, medvetslös är en annan slogan som passar rätt bra på våra katter. Livet med devons är aldrig trist. Dom är pigga och charmiga och helst av allt "in your face". Dom är påhittiga, speciellt om dom inte får utlopp för all energi. Vi hade en period där vi var tvungen att gömma allt hushållspapper och toapapper i glasslådor eftersom Joda drog ut pappret och byggde bo i fodret under soffan. Pajas är bara förnamnet!

Även om jag förmodar att det alltid finns undantag så är min erfarenhet att detta är en kattras som ääälskar människor! De vill vara med överallt där det finns en människa att klänga på. De ligger gärna på axlarna när man diskar, sitter på bröstet i badkaret när man badar, ligger i knät när man datar och kryper ner i ens byxor när man är på toa. Människan är deras största idoler! Dom ger inte upp, är man människans största fan så är nedlyftningar eller stängda dörrar bara tillfälliga bakslag. Din devon älskar dig och vill gärna visa det, helst av allt precis hela tiden.

Om inte du är tillgänglig så brukar andra människor också bra. Nya sociala kontakter innebär nya människor att älska! Bara att krypa upp i knät hos någon och spinna lite, då vet dom att dom skall gosa med en! När vi har haft fest här så hittar man alltid Joda i famnen på någon. Han kräver uppmärksamheten, och vem kan säga nej till en spinnande katt som vill bli omkringburen?

Ser ni vart jag vill komma? En devon skulle förmodligen bli väldigt olycklig om den blev lämnad ensam för många timmar om dygnet. Och en uttråkad devon är som sagt en påhittig katt...

Vad gäller utseendet på en devon så är detta något som de flesta människor ha en åsikt om. Första intrycket är nog för många "Stora öron, smal och tunn kropp (är den anorektisk??), märklig päls". Utseendet på en devon följer inte riktigt "mallen" för katt. Hjärnan fungerar på det sättet, den försöker matcha saker man ser med minnen och tidigare erfarenheter. Ungefär som sådana där små lådor med utskurna hål som småbarn försöker stoppa i klossar i när dom är små. Den runda klossen passar perfekt i det runda hålet, men när man tar en trekant i samma hål så tar det stopp. Devonen är trekanten som dom försöker pressa in i det runda "katthålet". Vi anpassas dock efter vad vi ser. Den mentala mallen justeras ju mer erfarenhet man får av det "udda". De flesta av våra vänner och bekanta hade aldrig sett en devon innan de träffade våra. Många av dem hör nu till rasens ivrigaste påhejare och fanclub.

Så, om du är ute efter en livsbejakande pellejöns som väcker uppmärksamhet vart han än går så kanske devon är något för just dig?